Såg att det fanns en familj i Nya Zeeland som sökte en Aupair till September, Tänkte att jag ska ta och ringa dit. Jag tycker att det låter kul! Har i vilket fall som helst tänk att åka dit eller till Australien nu i höst.

Är väl ingen mästare på att laga mat dock, och inte på att köra bil heller. Men det kanske är dags att bli.

Dags att växa upp lite.

Eller om fem minuter, om jag ramlar i trappen när jag ska ner och borsta tänderna.


Men jag funderar i stället på hur jag ska planera veckan. Och på helt andra saker.


Pratade med en gammal och ensam vän som sitter på dejting-sidor och försöker få kontakt med tjejer. Han behöver någon att bry sig om, och någon som bryr sig om honom.


Jag funderade på hur jag själv skulle beskriva mig på en sån sida.


Sökande och funderande


kanske...


Jag vill inte vara ensam, men jag vill inte heller vara beroende av någon.

Känslan av att kunna lämna allt behöver jag ha kvar, nått år till iaf.


Jag vill känna mig trygg ensam. Känna att OM jag får gå resten av livet utan en partner så är det ok.


Träffar jag någon som jag vill dela precis hela resten av mitt liv med så ska inte det bara vara vardag och ok, utan ist underbart och fantastiskt.


Om hon ramlar i trappen och dör när hon ska ner och borsta tänderna, så ska jag kunna fortsätta leva. Med sorg men inte utan livslust.


Snyggt sätt att knyta ihop inlägget.


jo.. men jag vill skriva mer.

 

Sökande och funderande...


Sjukt mycket mer än någon annan jag känner iaf.


Pappa har inget emot om att prata om vad som händer när han dött, Om begravning och sånt alltså, vi är allt annat än religiösa. Jag tyckte det var jobbigt när han tog upp det förr, man vill så gärna tro att ens föräldrar kommer leva för alltid.

Men det känns bra att prata om det. Det känns bra att prata om väldigt allvarliga saker ibland. Pappa är 68 så det är många år kvar innan han ska lägga fötterna i vädret hoppas jag, men man vet ju aldrig.


Det känns som en viktig grej för mig att få visa för mamma och pappa om jag fått barn, eller skaffat mig ett hus eller ett nytt bra jobb.


Om dom inte finns där längre, då måste jag ha hittat någon annan som kan bli helt-igenom-stolt över mig, annars kommer lyckan inte kännas lika värd.


Har jag barn har jag ju en partner och barnen att göra stolta. Men om jag är helt ensam då? Jag undrar om det ens går.


Jag kanske hamnar på en sån där dejtingsida jag med om ett antal år.


hoppas inte.